Bara det
att jag är jag
och du är du
det är inte bara
det kan bli att vi möts
bakom en blå kastanj
Bara det att sova till klockan ringer
Bara det att koka saft på mormors vis
Bara det att säga idag vill jag inte

Varje dag måste man stiga upp
klä sig i prickiga strumpor
vara på plats
passa tider
göra det som måste göras
Varje dag måste man
något helt annat
man måste hitta rytmen
vara i rytmen
Varje dag måste man inte
måsta så mycket
som man måste igår
Den svarta slokhatten på spiken måste trilla av ibland,
som igår.

Drömmar har jag alldeles för många, tiden räcker inte till.
Men hellre drömma, än fälla en tår för det som kunde varit.
Jag drömmer om långa resor
och varma kvällar,
om vänliga människor och glada skratt.
Drömmen kan bli sann, eller inte.
Men mitt inre blev mjukare
när jag tillät mig drömma.
Och spänningen släpper när värmen kommer.
Då räcker tiden till ännu en dröm.

Dansen går.
Älska, hata.
Du närmar dig försiktigt,
och jag stöter bort dig.
Försiktigt.
För jag är rädd att förlora dig.
Jag trodde att allting var svart eller vitt.
Svart eller vitt.
Men det mesta av livet är faktiskt grått.
Det är i gråskalan vi lever våra liv.
Och längst ut på ändarna
är det vitt och svart på samma gång.
Liv och död samexisterar.
Det är dansens gång,
att vi älskar och hatar,
sörjer och gläder oss
på samma gång.
Det är om det den handlar,
min stilla sång.

När jag blir arg ska jag
Sätta mig ner med en katt i knät
Låta bli att skrika åt barnen och istället ta en snabb promenad
Slå med min knutna hand i väggen och skrika VARFÖR
Inte skriva lappar i tvättstugan
Inte ta min fulaste tekopp i en påse och banka sönder den till mjöl med hammaren, utan istället gå tio minuter på mitt löpband
Röja min vind med en ängels tålamod