En gång skall du ha glömt att du levde
Då är det dags att leva igen, inte tvivla mer
När pendeln slår tillbaka
Återkommer Du, och chansen kommer tillbaka
Livet var ännu inte glömt
Det bidade sin tid och övervintrade
De långa svåra årens transportsträckor
Med en större mognad kan du åter
Ge Dig hän åt livet
Dricka ymnighetens kalk med förnyat
Liv i Kristus
Det nya vinet, vita nuova
Med livets källor sprungna ur evighetens
Tar Du del av himlaskarornas jubel!

När ingenting är roligt
kommer hoppet på besök.
Trots alla svårigheter är han en flitig gäst hos mig.
När tron är på besök någon annanstans,
är hoppet här hos mig.
Han ger mig tröst när jag är ledsen.
Han håller mig i handen, klappar mig på kinden och torkar bort en tår.
Ja, hoppet är en flitig gäst,
och han står för kärleken jag får.

Vakna ögonblick
Ljus projiceras utifrån mot min näthinna
Hinner denna uppfatta, hur snabba rörelser?!
Vitt ljus rymmer färgernas hela spektra
Det sägs att redan de gamla grekerna målade sina ideala statyer i bjärta färger
Var det färgblindheten hos vissa filosofer och bildhuggare eller en färglära så symbolisk för oss?!
Kan det ha varit en blunder, fjärran det klart tänkta
Vi sover på saken
Stundom slumrar Homeros!

Det är svårt att vilja stanna och vilja falla.
Ambivalensen.
Att precis samtidigt, på riktigt, vilja två helt olika saker.
Och vännen säger: - Men vad vill du själv?
Ja, vad vill jag?
Både stanna och gå.
Både sova och vara vaken.
Både springa och sitta stilla.
Tryggheten kontra friheten.
Vem skall vinna slaget om mig?
Men så faller kvistens droppar.
Jag ser det framför mina ögon.
Jag ser hur dropparna glömmer att de skrämdes av det nya,
hur ängsliga de var för att släppa taget.
Allt det är glömt, och dropparna känner för en sekund sin största trygghet.
Det var värt allt!
Och jag tror att jag också någon gång kommer att våga kasta mig ut.
Och uppleva hur det på riktigt är att vila i den tillit som skapar världen.
I presens.