Det står en skog här och bakom bladen finns det inget mer
Jag ligger i gräset och tänker på när jag var åtta år och hade bråkat med mormor
Känner mig ledsen och bedrövad
Mormor känns nära
Det är som att mormor genom bladen förlåter mig
Det finns något mer

Det kom ett brev
och jag hade kunnat ta ner solen.
Värmen lyste mot mig mellan raderna när jag läste.
Glädjen spred sig från de skrivna orden, min kropp fick liv.
Sommarsol, löften om värme och tankar av hopp.

Du, jag vill bara att du skall veta att jag avskyr dig.
Ditt flin, ditt översitteri-sätt och dina exklusiva skor.
Du tillför ingenting i mitt liv.
Din makt är påhittad och biter inte på mig.
Dessutom känner jag på mig att hela din uppenbarelse bara är en förklädnad, ett skydd, en mask.
Och plötsligt avskyr jag dig lite mindre.

Några ljuslågor fladdrade
fladdrade i mörkret
påminde om det stora ljuset.
Ljuset som ska upplysa allt.
Ljuslågorna fladdrade för ögon som inte längre kan se, fladdrar för människor som minns.
Ljuslågorna fladdrar för hopp och liv.